Dimitrij

Skyddas av Kadianotte, de äldstas ängel.

Personlighet[]

För den som inte känner Dimitrij så framstår hon lätt som en hård, kall och auktoritär varg. Hon har en vass blick, vilken tycks väga och mäta de den faller på. Hennes minspel är sparsamt, med en nästan permanent dömande rynka mellan ögonbrynen. Hon är utåt väldigt allvarlig, med strikta mål och tydliga åsikter om vad som är rätt eller fel. Hon skulle utan tvekan ta en annan vargs liv om hon ansåg att det var för flockens bästa, och det är inget hon sticker under stol med.

De vargar som känner Dimitrij skulle dock beskriva henne annorlunda. Inför flocken är Dimitrij sträng men rättvis. Hon är hårdhänt uppmuntrande och otvivelaktigt lojal. Hennes leenden är små och intetsägande, men tydligt där för den som letar efter dem, oftast i formen av en road glimt i ögonen och svagare ryckningar i kinder och mungipor. Dimitrij skrattar sällan högt, men när hon gör det är det oftast i formen av roade fnysningar snarare än fullskaliga skratt. Hon är mån om att alla medlemmar i flocken drar sitt strå till stacken, men samtidigt är medvetna om hur viktiga de är för flocken, och för henne personligen.

Dimitrij blir stundvis tankspridd, och kan då stå tyst längre stunder innan hon svarar på frågor; inte för att hon inte lyssnat, utan för att hon vill ge frågan tillräckligt med betänketid för att kunna ge ett så korrekt svar som möjligt. När det gäller är hon dock väldigt snabb på att ta beslut, och hon har en ibland förvånansvärt snabb tunga. Dimitrijs humor är mörk och morbid, och hon får ett väldigt grovt och fult språk när hon blir irriterad. Hon har många kreativa, långa svordomsramsor och förolämpningar i sitt arsenal.

Dimitrij lider av sömnlöshet. Hon sover därför sällan varje dag, och sällan mer än några timmar åt gången. Hon har ofta svåra mardrömmar, och är väldigt lättväckt. Hon ser på grund av detta ofta väldigt trött ut, och är lättirriterad. När hon väl sover så ligger hon sällan helt stilla, utan sparkar mycket i sömnen.

Utseende[]

Två bilder av Dimitrij med vingarna hopfällda, sedd från höger respektive vänster sida. — Bild av Kreftropod

Dimitrij är en vikaan, och äger vikaanens typiskt strömlinjeformade kropp, med djup bröstkorg och starka ben. Hennes rygg är stark och flexibel, och i avslappat tillstånd lätt böjd. Hennes tassar är långsmala med stora trampdynor som ger gott fäste vid snabba manövrar. Hennes svans är lång och har längre päls vid roten och längst ut mot spetsen. Dimitrij har ett par stora, fladdermuslika vingar som är anpassade för snabba manövrar snarare än långa flygningar. När vingarna är hopfällda så viker sig de långa fingrarna längs med vingens arm. Det gör att vingarna i det närmaste liknar ett extra par ben när de är hopfällda, och hon använder ofta vingarnas knogar och tummklor som stöd vid klättring över steniga områden. Dimitrij gestikulerar också mycket med vingarna, och knuffar ibland andra med dem för att påkalla deras uppmärksamhet.

Två bilder av Dimitrij med vingarna uppfällda, sedd från höger respektive vänster sida. — Bild av Kreftropod

Hon har ett långsmalt ansikte, med något välvd nos och högt satta ögon som ger ett väldigt brett synfält. Dimitrij blick är oftast väldigt hård, och vittnar om hennes långa historia och många erfarenheter. Hon har långa morrhår, främst kring nos och ögon, och pälsen i hennes ansikte är tydligt gråspräckligt av ålder och kantat av gamla ärr. Från hennes hjässa växer ett par kraftiga hjorthorn. Dessa tappas med ett par års mellanrum så att ett nytt, helt par kan växa fram. Hornen växer väldigt snabbt och är medan de växer klädda i basthud som sedan fejas bort. Hennes öron är hängande, och hålls naturligt bakåtstrukna under hornen när de är avslappnade. Hon kan resa öronen över huvudet när hon lyssnar, och öronen viker sig då gärna över sig själva.

Dimitrijs päls är lång och silkesaktig, med lätt vågiga inslag. Den är som längst om nacken och under bröstkorgen, samt över höfterna och svansen. Underpälsen är tjock och mjuk. Under den långa fällen kläs hennes kropp av många ärr, som sällan syns vid en första anblick. De främst märkbara ärren är en skada i armvecket på hennes högra vinge, och en samling ärr över hennes högra sida som får pälsen att växa ojämnt. Hon är övervägande beige-brun till färgen, med mörkt brun nacke, rygg, gump och svans, samt blekare inslag i ansiktet. Hornen skiftar mellan blekt gräddfärgade och mörkare bruna nyanser, och hennes klor är tydligt orangea.

Krafter[]

Eld
Dimitrij är en skicklig eldbrukare, som haft en hel livstid på sig att träna och använda sin kraft. Hon kan styra såväl stora som små flöden av eld. När Dimitrij blir arg så flammar kraften lätt upp runt henne, och hon använder ofta elden som ett utlopp för sin ilska.

Telepati
Telepatin är en kraft som Dimitrij främst använder passivt, för att känna av andra vargars närvaro i formen av deras sinnen. Hon är skicklig i att hantera sitt eget sinne och styra dess mentala trådar för att bevaka andras sinnen utifrån, vilket gör henne väldigt svår att smyga sig på. Hon har med åren byggt ett starkt mentalt försvar som är svårt att tränga genom för andra telepater. Hon använder även kraften för att tränga in i andras sinnen och läsa deras minnen; en process som kräver stort fokus, där hon själv inte får bli störd av något yttre. Hon kan även kommunicera via tanken, vilket oftast sker i formen av enklare känslointryck eller en riktning skickad till vargar i hennes närhet.

Tidig historia[]

Livet i De Vita[]

Dimitrij föddes som medlem i en väldigt gammal vampyrjägarflock, som under århundradena gått under många olika namn. Det flocknamn Dimitrij växte upp under var De Vita. Hennes valptid var kort, och från stunden hon, hennes syskon, och deras jämngamla hade öppnat ögonen så var tiden för att bara vara valp bristfällig. De var födda in i striden, formade för sitt syfte, och det syftet enbart; att jaga vampyrer.

Döden var en konstant närvaro i Dimitrijs liv. Den fanns i sångerna, i flockens böner och berättelser. Döden bars i flockens ansikten, när ännu en patrull återvände en eller flera medlemmar kort. Alla valpar överlevde inte sin träning. Dimitrij och hennes båda syskon, Viktoriya och Orumir, klarade sig. De växte snabbt in i rollen som vampyrjägare, och nådde redan i ung ålder rangen Antagen inom flocken. De följde med ut på många Jakter, ofta i formen av spaningsuppdrag där de lokaliserade och samlade information om vampyrerna eller deras gelikar. De fick hjälpa till att jaga bort vampyrer och störa deras jakt på blod flera nätter i sträck för att försvaga dem. De kämpade tillsammans, ibland sida vid sida, ibland på separata uppdrag, men alltid för varandra. För Gudarna, för familjen, och för varandra. De tränade tillsammans, eggade varandra och tävlade tillsammans, och höjdes till fullvärdiga Jägare tillsammans. Jakten var allt de visste. Flocken, familjen och varandra, allt de behövde.

Första förlusten[]

Ett par år efter att Dimitrij hade höjts till fullvärdig Jägare så gick allt fel. Flocken kom att lida flera stora förluster under ett par snabbt följande slag. Den dåvarande ledaren drev hela flocken hårt, och kom slutligen att leda dem till sin undergång. Flocken litade blint på sin ledare, och deras gemensamma vrede, driv och övermod gjorde dem oförsiktiga. I en stund av svaghet överraskades de av en äldre vampyr och dess barn. Striden var våldsam, och segern gick till fienden. En till synes total, fullständig seger.

Dimitrij, allvarligt sårad, hade försökt fly stridens hetta tillsammans med andra medlemmar efter att ordern om reträtt kommit. Av ren skär tur hann hon nå ett övergivet grävlingsgryt som hon tog skydd i. Hade det inte varit för att hon brutit båda hornen under striden så hade hon aldrig fått plats i det trånga utrymmet. Mässande så många olika skyddande böner som hennes panikslagna tankar kunde komma ihåg lyckades hon hålla vampyrerna utestängda från grytet till gryningen, vilken blev hennes räddning. I morgonsolens sken lämnade hon sitt skydd i hopp om att dödsantalet inte var så stort som hon befarade. De stridande var döda. De som lyckats fly stridens mittpunkt hittade hon efter mycket letande i närområdet, alla dräpta. Hon grät inte då. Den överväldigande sorgen övergick snabbt i ett förblindande hat och ett kraftigt hämndbegär. Hon var rädd och ensam. Oförmögen att göra annat brände hon noggrant alla kropparna.

Efter De Vita[]

Jakten på hämnd[]

Jag har inget att förlora.
- Dimitrij, Smashing you to the ground (2012)

Det tog lång tid för Dimitrij att läka efter den plötsliga förlusten. Hon vandrade ensam i flera års tid, läkande fysiskt, och mentalt mörknande. Den första tidens rädslor övergick snabbt i ett sjudande hat, som i sin tur övergick i en hård beslutsamhet. Som om det vore ett sjukt skämt av ödet så mötte Dimitrij under sin vandring flera av landets odöda. Hon visste att hon låg i underläge, helt ensam utan sin flock och familj. Strid var inte ett alternativ, så hon tvingades lägga sitt hat och sin jakt på hämnd åt sidan. Istället talade hon med vampyrerna, i hopp om att undkomma mötena med livet i behåll. Hon erkände sig svag inför dem, och fick tillbaka en plötslig chans att lära sig. En chans att samla information, i hopp om att nå den hämnd hon så innerligt sökte.

En natt mötte Dimitrij slutligen döden i Itrozos skogar: Demetrius, en av Numooris äldsta vampyrer och en hon så länge sökt i hopp om hämnd. Men hon var inte redo, och striden blev kort. Dimitrij lyckades mirakulöst få in ett eldklätt bett, men trots det så låg hon snabbt på marken med vampyren över sig och dess tänder i sin kropp. Hon var säker på att han skulle slita huvudet från hennes hals, men utan förvarning, och utan förklaring, så släppte han henne och försvann ut i natten som om han blivit skrämd. Av vad skulle Dimitrij aldrig få veta.

Räddad undan döden[]

Vila nu Dimitrij, vila tills smärtan inte finnes mer,
vila tills morgonen gryr och när allt mörker är bakom dig.
- Niara, Med en ängel som skugga (2013)

Mötet med Demetrius lämnade Dimitrij nära döden. Det tog lång tid innan hon lyckades ta sig bort från platsen. När hon, under solens skydd, många timmar senare till slut kollapsade så var det sargad, blåslagen och förgiftad av skogens eget gift. Hon var säker på att hon redan vandrat in i Chaibos famn, när hon istället blev räddad. Silvervargen Niara sjöng för henne och ledde henne tillbaka till ljuset. Den lilla vargen tog hand om henne och hjälpte henne att återhämta sig från förgiftningen och de värsta av skadorna. Dimitrij skulle komma att vara Niara evigt tacksam. Trots att silvervargen var dödlig, likt henne själv, så var Dimitrij övertygad om att det var en ängel som funnit henne den dagen. Dimitrij stannade dock inte länge i Niaras sällskap, utan gav sig av österut så snart som hon var stark nog att stå på egna ben igen. Hon ville lämna Itrozo långt bakom sig.

En andra chans[]

"Varför vill du hjälpa mig?"
"Behöver jag en anledning?"
- Dimitrij till Aldo, Tyst snöfall (2013)

Fortfarande svag och med delvis oläkta skador så tog Dimitrijs resa österut längre tid än vad hon hade önskat. Paranoia fyllde hennes sinne, och hon förföljdes av rädslan av att bli hittad av vampyrerna i sitt sårade tillstånd. På väg genom Kaiwood träffade hon den godhjärtade Loiana, vilken insisterade på att få hjälpa Dimitrij. Dimitrij var till en början väldigt motvillig till att ta emot hjälp, men när de båda skiljdes åt igen i Lövskogen så hade hon börjat se den mindre tiken som en vän.

Dimitrij fortsatte österut, och kom i Nordanskogen att träffa Aldo. Vrenhanen hade upptäckt Dimitrijs haltande spår i snön, och hade följt efter henne för att se om hon behövde hjälp. Precis som tidigare så försökte Dimitrij att undvika hjälp från främlingar, av rädsla att det kunde vara en fälla. Men Aldo insisterade, i likhet med vad Loiana tidigare gjort, och Dimitrij insåg snart att hon faktiskt behövde hjälpen.

När sommaren kom, många månader senare, så hade Dimitrij och Aldos gemensamma vandring lett dem längs den norra kusten, genom Lövskogen och ut till Öarna. Med långa soldagar och omgivna av vatten så var det en av få platser som Dimitrij hade känt sig trygg på sedan mötet i Itrozo. Här, på en liten ö långt bort från de minnen som jagat henne, så fick Dimitrij en andra chans. En möjlighet att andas ut. Hon och Aldo hade under de gångna månaderna kommit varandra nära, och valde att starta ett nytt liv tillsammans. Av en slump så råkade Loiana också nå öarna under sommaren. Vännen stannade hos dem i några dagar innan hon behövde fortsätta vidare.

Andra förlusten[]

VAD VILL NI HA AV MIG? HUR MYCKET SKA JAG GE?
- Dimitrij, Det finns inget jag inte skulle ge (2013)

Lyckan blev dock kortvarig. En knapp vecka efter att Loiana hade lämnat dem så fick Dimitrij missfall. Förlusten slog dem båda hårt. Aldo, som förlorat sina valpar, men som framför allt led av att se sin partner må dåligt. Dimitrij, som inte bara förlorat valparna, utan såg det som ett tecken på att vara ovärdig att föra in nytt liv i världen; något som högg djupt ner bland hennes rädslor. För henne innebar det en likhet med vampyrerna. Monstren som hade tagit allt ifrån henne. De lämnade ön tidigt morgonen därpå, efter att ha bränt de fem små kropparna.

Dimitrij och Aldo vandrade söderut tillsammans. Deras färd hann dock inte bli lång innan Aldo blev sjuk. Det började med trötthet, och han tappade vikt snabbt. De jagade oftare, men trots en stor aptit så hjälpte det inte mot viktminskningen. Sträckorna de vandrade blev för varje dag kortare, tills Aldo inte längre orkade gå alls. Dimitrij gav sig snart ut på dagliga jakter ensam, men vågade inte lämna Aldo länge nog för att hinna börja söka efter hjälp. Trots att de båda kämpade, och trots att Aldo fortsatte att äta, så tynade han snart bort när svälten tog honom.

Gudarnas närvaro[]

Jag, Gudinnan av Stormar, Vindar, Drömmar
Jag, Gudinnan Windfari,
Dotter av Tiden och Evighet,
Dotter av Ordning och Kaos
Jag står här, och säg mig, Dimitrij

Säg, ser du mig nu?
Säg, hör du mig nu?

Och säg mig, tror du nu?
- Gudinnan Windfari, De val som vi får är en del av en större plan (2013)

Aldos sista andetag lämnade Dimitrij förblindad av sorg och skräck. När hon skulle bränna Aldos kropp, så som hennes familj alltid hade bränt sina döda, så tappade hon kontrollen. Fylld av en förtvivlad desperation som hon inte visste hur hon skulle hantera så vände hon sin vrede mot Gudarna. Hon skrek efter dem, med elden dansande runt sina tassar. Hon undrade, gång på gång, varför de inte gjorde något. Varför de tillät något som vampyrerna att vinna, medan de som kämpade för Gudarna dog. Hon anklagade dem för att de inte hörde, och för att de inte såg. Men Dimitrij var sedd, och Gudarna lyssnade. Gudinnan Windfari uppenbarade sig för Dimitrij och gav henne svar. Hon gav henne hoppet åter och gav henne förståelsen och förmågan att förlåta sig själv. Efter mötet fann sig Dimitrij skakad, skamfylld, och ensam i ett brinnande inferno.

Ett återfunnet mål[]

Grundandet av Jägarna[]

Vi är gryningen efter natten.
Vi är glöden som ska kämpa.
Trots att hoppet släcks ska vi slåss.
För familjen, för gudarna, för framtiden.
För de oskyldiga och för de okunniga.
Vi ska dansa med skuggorna.
Våran röst ska sjunga för ljuset, och vi ska kämpa, in i det sista.
Tillsammans.
- Dimitrij, Så länge jag finns till (2014)

Mötet med Gudinnan blev vändpunkten för Dimitrijs rädslor och tvivel. Skogsbranden blev stor och förödande. Det tog veckor för den att lugna sig igen, och Dimitrij följde den på håll tillsammans med Loiana, vilken hade återvänt efter att ha sett brandröken. Dimitrijs skam över det hon gjort var hård, men dränktes av vetskapen att Gudarna såg. De visste, och de trodde på henne. Hennes mål var nu tydligt.

Medan Loiana återförenades med sin partner Kenai, som också lockats av branden, så började Dimitrij att vandra på nytt. Hon rörde sig i närområdena, sökande efter vargar som delade hennes mål. I sitt sökande så återförenades hon med Niara, ängeln från Itrozo. Niara hade skadats i branden. Dimitrij kände en blandning av lättnad och skuld över att ha hittat henne igen, och över att ha varit den som indirekt åsamkat henne skada. Hon tog med sig Niara till en del av den södra skogen som inte hade slukats av elden, vilken senare skulle komma att kallas för Acheratiskogen, och vilken skulle bli Dimitrijs hem för de nästkommande åren. Här samlade hon de vargar hon funnit under sitt sökande, och tillsammans påbörjade de uppbyggnaden av en ny flock med vampyrjägare.

Flocken, som skulle komma att kallas för Jägarna, växte snabbt i antal. Dimitrij hade aldrig sett sig själv som en ledare, men tvingades att snabbt finna sig i rollen. Träningen för medlemmarna var hård, men på grund av att Dimitrij var ensam lärare så var den också långsam. Hon, som den enda överlevande efter de tidigare vampyrjägarna, var också den enda med faktisk kunskap och erfarenhet i den jakt de tränade inför. Trots en långsam start så fann sig snart medlemmarna i sina rutiner. Fler vargar anslöt sig, och de första valparna föddes in i flocken och fostrades som den första generationen av nya blivande vampyrjägare. När det stora Norrskenet (2014) fyllde Numoori lite över ett år efter skogsbranden så såg Dimitrij det som ett tecken på att hon valt rätt väg. Gudarna såg henne, hennes flock, och de var nöjda.

Det nästkommande året gick fort. Träningen började ge tydliga resultat, och flocken fortsatte att växa såväl i kunskap som i antal. Men med deras framgångar så återvände även Dimitrijs gamla paranoia. Ju fler de blev, och med fler som fick reda på att de existerade, desto större blev risken att fienden skulle upptäcka dem. Trots träningens goda resultat så var de långt ifrån redo. Dimitrij led under året av stora sömnproblem, vilket kom att påverka henne och resten av flocken i förlängning. Hon var ofta distraherad och arg, men försökte att inte låta det gå ut för mycket över sina flockmedlemmar. Hon fann ett utlopp för sin ilska hos bergsvargen Loke, vilken kunde bråka tillbaka med henne när hon behövde någon att vara arg på. Trots de många dispyterna så kom hon att uppskatta Loke som en nära vän.

Tredje förlusten[]

TA ALLA OCH SPRING. DET ÄR EN ORDER! TA ER HÄRIFRÅN!
- Dimitrij, Blod (2015)

Olyckan drabbade dem slutligen under hösten. En vampyr uppenbarade sig på reviret, som tur var ovetande om flockens ändamål, men det var bara så långt turen sträckte sig. Dimitrij hann inte upptäcka dess närvaro förrän den redan hade lockat till sig flera av flockens yngre medlemmar, under skenet av att vara skadad och behöva hjälp. När Dimitrij anlände till platsen för att ta sig an striden med varelsen så hade den redan hunnit skada en av medlemmarna, och de andra närvarande drabbades av panik. Dimitrij beordrade flocken att fly, men i paniken så störde flera av de yngre medlemmarna striden genom att dumdristigt försöka hjälpa till istället för att lyda order. Flera kom till skada, och marulven Naira, moder till flera av flockens valpar, blev dödad när hon skyddade sonen Arno från vampyren.

Till slut lyckades de få vampyren att fly, men skadan var redan gjord. Fylld av ett iskallt ursinne ledde Dimitrij flocken bort från sitt hem. De samlades söder om Acheratiskogen, där brännandet av Nairas kropp blev en hård insikt för många. De återvände inte till sitt gamla hem, och fick inte mer än några timmars vila och möjlighet att ta hand om sina skador innan Dimitrij styrde deras steg västerut.

Ett nytt hem[]

Resan till Sacrari[]

Vid gudarna, jag tänker inte låta någon av er dö i onödan!
- Dimitrij, Först när du är död (2015)

Vandringen västerut blev lång och tung, inte bara fysiskt utan mentalt för hela flocken. Känslorna bland medlemmarna var splittrade, med många sörjande och mycket ilska sjudande under ytan. När flera medlemmar tidigt under vandringen sökte utlopp för sin ilska så beskyllde de fakargen Krita för sin förlust, eftersom att vampyren verkade ha känt igen henne sedan tidigare. Dimitrij försökte hålla flockens anklagelser till ett minimum, medveten om att det inte varit annat än en olycklig slump efter att ha läst av Kritas sinne. Under resans första dagar så blev det också tydligt att Arno beskyllde sig själv för sin moders död. Dimitrij konfronterade honom om det i ett försök att vända hans sorg och skam till målmedvetenhet.

Trots stor sorg och många skuldkänslor, så blev Jägarnas vandring lättare ju längre bort från Acheratiskogen de kom. Dimitrij ledde dem stadigt åt nordväst, och med vinterns närmande så fick många av flockens yngre medlemmar för första gången uppleva hagel och snö. När flocken passerade utkanten av Silverpile så mötte de Hector, Niaras sedan länge försvunna broder. De båda silvervargarnas återförening var lycklig, och Hector valde att följa med Jägarna.

I slutet av hösten, eller början av vintern, så nådde flocken slutligen sitt mål. En sista lång och brant klättring ledde dem till en platå högt upp bland bergen, där de för första gången kunde blicka ut över dalen som skulle komma att bli deras nya hem. Efter mycket om och men var deras vandring äntligen över.

Delad börda[]

Låt mig finnas här för dig.
- Dimitrij till Niara, Du är inte ensam (utspelade sig vintern 2015-2016)

I Sacrari fick Jägarna chansen att återhämta sig efter sin långa vandring, men den första tiden i dalen var blandat lättad och svår. När flocken fann templet i dalens mitt så var det med blandade reaktioner som de insåg hur stark Gudarnas närvaro var. Dimitrij såg det som ännu ett tecken, och kände en stor vördnad inför att ha en plats som templet så nära. När Niara, efter upptäckten av templet, blev spänd och distraherad, så blev hon dock orolig. De hade kommit varandra nära under den tid de haft tillsammans, och Dimitrij ogillade att se sin numer partner så skrämd. Det var först flera veckor senare som Niara kände sig redo att prata om det. Silvervargen hade alltid haft en väldigt stark tro till Gudarna, och hade känt sig överväldigad av insikten att allt hon trott på inte bara varit något vagt och onåbart. Hon hade känt sig liten och otillräcklig i sin nya vetskap.

När Niara berättade om sin rädsla så beslutade sig Dimitrij, efter år av tystnad, äntligen för att dela vad som hänt den natten hon förlorat Aldo. Hon berättade om elden, och att skogsbranden varit hennes fel. Hon berättade om Windfari, Gudinnan som uppenbarat sig bland flammorna och gett branden liv. Hon delade sina minnen, med hjälp av sin egen och Niaras telepati. Minnen av Gudinnans röst, av Windfaris ord som tilltalat henne. Sett henne. Bekräftat att de fanns, att de såg, och att de lyssnade. Den rena skräck hon hade känt i den stunden, och hur den sedan motiverat alla hennes val. Hon hoppades, i allt hon delade, att Niara skulle förstå att hon inte var ensam. Deras börda var en delad sådan.

Första segern[]

Bränn honom! Bränn honom till aska!
- Niyaha, Sökandet efter frid (2017)

De första åren i Sacrari passerade snabbt. Träningen återupptogs, och flocken föll lätt in i sina rutiner. Träningen, och den erfarenhet och insikt de fått, gav tydliga resultat. Flera av flockens medlemmar höjdes till Antagna, och snart gav sig de första patrullerna ut i Numoori på uppdrag. De sökte information, och drogs därför ofta till de närmre knutpunkterna och samhällena där många vargar samlats. God kontakt upprättades med Måntemplet, och ett samarbete påbörjades med Nordriket efter att Dimitrij och Nordrikets ledare Hielo samtalat. Flocken växte efter hand som patrullerna tog med sig nya medlemmar hem.

När vintern åter närmade sig, två år efter att Jägarna nått Sacrari, så råkade en av flockens patruller på två vampyrer utanför reviret. Dimitrij blev kallad från reviret, tillsammans med de av flockens Antagna som varit hemma, och anslöt sig till den patrull som behövde hjälp. På platsen fann de två vampyrer, en för Dimitrij välbekant svart, och en ljus som var okänd. En skadad vren som blivit attackerad av vampyrerna räddades från platsen och fördes i säkerhet. Dimitrij slungade sig snabbt in i striden, och fann sig kämpandes, en mot en, mot vampyren Locura. De Antagna gav sig på den ljusa vampyren, och övermannade den med gemensam styrka. Locura fann sig besegrad när hennes kumpan brändes till döds, och hon flydde platsen. Dimitrij klarade sig från striden med svåra sår i sidan och en trasig vinge. Hennes sår var dock lindriga i jämförelse med några av de Antagna. Vrenen de räddat överlevde inte sina skador.

De första Jägarna[]

Er resa har varit lång. Vi har väntat länge.
Välkomna hem, Jägare.
- Dimitrij, Klädda i ljus (2018)

När Dimitirj, månader efter den första dräpta vampyren, stod framför sin flock och kallade sju namn, så var det med en stolthet hennes yngre jag trott att hon aldrig skulle få känna igen. En hel livstid hade passerat sedan hon själv stått där, kallad av sina äldre tillsammans med Viktorya och Orumir. En livstid sedan hon själv begett sig ut i mörkret, så som hon sände ut de sju Antagna framför henne. En livstid sedan hon återvänt, så som Theano, Loke, Niyaha, Nadie, Beata, Oberon och Arno gjorde, med ansikten klädda i egna masker och välkomnade hem av hela flocken som fullfjädrade Jägare. Natten då hon förlorat allt kändes längre bort än någonsin, när hon för första gången kunde se på sina lärlingar och säga att de var redo. De var de första vampyrjägarna sedan De Vitas fall, och för första gången kände hon sig trygg i att deras arv hade överlevt.

En stor familj[]

Jag skulle ge upp solen för henne. Och hon vet det.
- Dimitrij, Morgonsol (2018)

En tidig morgon inte långt efter höjningen av flockens första Jägare, så delade Loke med sig av sina känslor för Dimitrij. Han visste att hon och Niara redan var ett par, och sade sig vara genuint glad för deras skull, men han hoppades att han skulle kunna gå vidare genom att erkänna för Dimitrij hur han kände. Istället för att släppa ämnet så erkände Dimitrij att hon och Niara redan talat med varandra om en situation som denna. Dimitrij kom från en stor familj, där det alltid varit självklart att en vargs kärlek inte alltid begränsades till bara en partner. Hon älskade Niara, och Niara visste det. Men det betydde inte att Lokes känslor inte besvarades. Lyckan som fyllde bergsvargen var så sprudlande och varm att den nästan kunde tas på när han fick möjligheten att prata med dem båda. Dimitrij var tacksam att kunna kalla även honom sin partner.

Ett större hot nalkas[]

Fienden talar[]

Jag har ett meddelande från Mishrail.
Han hoppas att ni trivs i templet, och ser fram emot att träffa er.
- Laali, Allt som krävs (2018)

Med fler fullärda Jägare i flocken så kunde träningen äntligen ta fart. Där Dimitrij tidigare varit den ensamma läraren fanns nu sju vid hennes sida som delade arbetet. Fler Antagna höjdes. Patruller började kunna söka sig längre ut i Numoori på längre uppdrag. Men som alltid följdes flockens steg framåt av ett steg tillbaka. En patrull kom att återförenas med Kenai, fadern till flera av flockens medlemmar, och med honom kom olyckliga besked. Loiana var död. Dimitrij mötte upp den återvändande patrullen utanför Sacraris gräns, där Kenai och hans vän Alin berättade om vampyren som burit Loianas skin. Den hade bett honom att hälsa till Dimitrij personligen.

Knappt hade de hunnit avsluta sin berättelse förrän en främmande varg gjorde sig till känna. Den skatlika fakargen Laali hade följt efter patrullen från Måntemplet, och kom med ett meddelande från vampyren Mishrail. Den visste att de fanns, och att de befann sig i Sacrari. Spionen, vars närhet tycktes hindra alla närvarande från att nå sina krafter, lyckades fly platsen innan Jägarna kunde dräpa henne. De följande timmarna passerade i ett brus, där Kenai fick återförenas med resten av sina barn, och sina barnbarn, innan Dimitrij samlade flockens Jägare och Antagna inför nya uppdrag. Det var dags för handling, nu mer än någonsin.

Den följande tiden kantades av hård träning och fler uppdrag ut i resten av landet. Flocken genomsyrades av en underliggande vetskap att fienden fanns nära, och det allvar som det innebar. Fler Noviser höjdes till Antagna. Nya medlemmar togs in och började läras upp. De strävade framåt, alltid framåt. Även när en patrull återvände med ett andra meddelande från Mishrail så höll Dimitrij hårt i det lilla hopp hon hade under den ständigt närvarande frustrationen och rädslan som följde med vetskapen att de fortfarande inte visste vem denne Mishrail var.

Fjärde förlusten[]

Förlåt oss. Förlåt, förlåt, förlåt...
- Nadie, Främlingars vänlighet (2019)

I vinterns mörker drabbades dalen av den stora jordbävningen (2019) som skakade hela Numooris västkust. Dimitrij och de äldre medlemmarna gjorde sitt bästa för att rädda flockens yngre och valpar. När skalvet lugnade sig igen och de kunde samla sig så andades flocken ut. Några var skadade - Dimitrij hade behövt hjälpa Azdell från platsen efter att marulven krossat sitt ena framben när hon räddat sin syster från ett stenras - men de var vid liv. Dimitrij, och de andra, bad att den patrull som var ute under skalvet också skulle återvända hela och hållna.

När patrullen slutligen återvände var det med aska i ansiktet. De hade råkat på en samling främlingar, varav två vargar ur flocken Lykoris. Mötet hade snabbt eskalerat i strid. Niara var död. Dimitrijs inre fylldes av ett vitt brus av blandade känslor. Sjudande vrede mot de som tagit Niara ifrån dem. Från henne. Sorg. Vetskapen att hon behövde förbli stark för resten av flocken. När Hector bröt ihop i hjärtskärande, otröstbar gråt över sin systers öde så blev det för mycket. Dimitrij behövde avlägsna sig från platsen, men gick inte långt bort innan hon grep efter sin eldkraft och med ett brustet, vredgat vrål lät den flöda ut ur henne. Ut över den snöklädda marken. Ut tillsammans med känslorna. Minnen från en skog blandades med tanken på Niara. Minnen av eld. Dimitrij bet av sitt ilskna rop lika fort som det börjat, och släckte lågorna igen. Loke slöt upp vid hennes sida när hon satt sig ner, och Dimitrijs tårar föll mot hans tröstande famn.

Hennes arv[]

Deras första och hans sista andetag[]

Niara hade älskat dem.
- Hector, Mitt arv, mitt liv (2019)

En kort tid efter förlusten födde Dimitrij sex valpar. Hennes första levande kull, efter flera försök, och en hon hade hoppats att få dela glädjen över ihop med Niara. Tre av dem var Lokes, och tre av dem Hectors, som villigt ställt upp som surrogat för sin syster, innan förlusten. Hector hade kämpat hårt med sin sorg under tiden som gått, men hade hållit ut trots sin sinande styrka och tynande kropp. När han, vilande vid Dimitrijs sida, fick se valparna - friska, levande valpar - så kunde han andas ut. Ett sista, lättat andetag. Valparna var inte mer än minuter gamla när Dimitrij lade huvudet över Hectors kropp och grät över ännu en förlorad vän.

Viktiga möten[]

Yanamore skulle alltid stå öppet för Windfaris dotter, och hennes jämlikar.
- Ronia, Talas vid (2019)

Text

Relationer[]

Släkt

† Vartina och Eron (NPCs) - Föräldrar - Jag hoppas att ni fann frid, och att jag kan göra er stolta. Vi ses igen när min tid här tar slut.
† Viktoriya (NPC) - Syster - Jag såg alltid upp till dig. Jag hoppas att du ser mig nu, och väntar på andra sidan.
† Orumir (NPC) - Bror - Min närmsta vän, lekkamrat och rival. Vi ses vid slutet, som vi alltid gjort.
Dragomir - Son - Jag ser dem i dig, lika tydligt som om de fortfarande var bland oss.
Ivan - Son - Du har hjärtat på rätt plats. Håll även nosen rätt, om inte annat så för Delshays skull.
Matvei - Son - Du är så lik din mormor. Dina ögon så lika din faders.
Natascha (NPC) - Dotter - De hade varit stolta över dig.
Volodya - Dotter - Världen kommer inte vara nådig. Var stark, kära du.
Zaria - Dotter - Du har styrkor långt bortom vad du tror. Du behöver bara se dem.

Jägarna

Arno - Var stark för dem, men glöm inte dig själv.
Avani (NPC) - Din tro ger oss alla styrka. Dina ord gör natten ljusare.
Azdell - En dag kommer du inte kunna finnas där för honom. Ta vara på er tid tillsammans. Du gör din moder stolt.
Beata (NPC) - Tack, för att du tar hand om de unga. De behöver all hjälp de kan få.
Capheus - Djupa andetag, Capheus. Du har en hård kamp framför dig.
Delshay - Du ser det kanske inte nu, men en dag kommer din roll vara självklar. Ditt ljus torkar allas tårar.
Garrus (NPC)
Gharrow (NPC) - Du är kanske inte gjord för striden, men jag vet att du har en annan styrka inom dig. Ditt uppdrag är ovärderligt.
Janos - Du vet nu hur mörk världen kan vara. Låt det inte skrämma dig.
Krita (NPC) - Ditt förflutna är bakom dig. Lev, här och nu.
Liv - Innan de vet ordet av så har du kommit ikapp, och sprungit om.
Loke - Partner - Ditt hjärta är lika rent som vad du är fårskallig. Din styrka och värme är ett ljus i mörkret.
Mephisto - Det är en grym värld vi lever i. Det är dags att inse det, och fortsätta sträva framåt istället för att blicka tillbaka.
Nadie - Jag svär, vid allt jag är, att vi ska hitta den som tagit henne från oss. Låt inte mörkret skymma din blick.
Nehexor - Det är få som äger samma förmåga att minnas som du.
Nena - Vet att skillnaden mellan ihärdighet och dumdristighet är vag. Låt inte motgångarna fälla dig, men välj dina strider med omsorg.
Nepotonje (NPC) - Din väg har varit lång, men den är inte slut än. Din styrka ligger i ditt leende, och dina berättelser bringar liv till vår historia.
Niyaha - Din målmedvetenhet har alltid varit stark. Du har lärt dig kontrollera den, istället för att låta den kontrollera dig. Jag är stolt.
Nyxe - Jag mötte din far för länge sedan. Du är honom lik.
Oberon - Jag önskar att jag kunde bespara dig det mörker som redan tagit mig. Låt det inte förtära dig. Kämpa, även när det är svårt.
Orkidé (NPC) - Res dig, igen och igen. Låt inte din iver förblinda dig.
Ren - Han är, och kommer alltid vara, din broder i första hand.
Silas - Du kommer finna din styrka en dag. Fortsätt kämpa.
Sixten (NPC) - Din entusiasm glädjer oss alla. Jag ber för att den aldrig ska tvingas falna.
Solveig - Du är din moder upp i dagen.
Solviva - Lika snabb som din fader.
Sunna - Du kommer ha en lång väg framför dig.
Theano (NPC) - Att du står stadigt i kaoset är ett stöd för hela flocken. Vi behöver dig.
Valkyrian - Din väg är hård, men låt inte det hindra dig.
Vindhur (NPC) - Vi behöver din stabilitet och målmedvetenhet, men så även du. Låt inte hämnden sätta dig ur balans.
Zaynah - Du behöver inte kämpa ensam.

Bortgångna Jägare

† De Vita (f.d vampyrjägarflock, NPC) - Jag ska hålla era namn levande så länge jag andas och längre än så. Ert arv, er kamp och era drömmar lever än. Tack för allt ni gav mig. Det var en hård sista strid. Jag hoppas att ni väntar på mig.
† Hector - Jag kommer alltid vara tacksam. För din hjälp, för din närhet och din vänskap. Jag ser dig i dem.
† Naira - Du gav allt och mer därtill. Vila i frid, min vän, och vänta på dem på andra sidan.
† Niara (partner) - Du var min ängel, min sol. Dina ord läkte alla sår. Nu brinner mitt inre, och det är svårare att släcka än någon eld.

Utomstående vänner

† Aldo (f.d partner, NPC) - Jag ska fortsätta leva.
Caer - Alla är inte menade för storhet. Det gör inte deras roll mindre viktig.
Azazel - Ta hand om honom.
† Kenai - Jag önskar att vi kunnat ses igen under andra, bättre omständigheter. Jag sörjer med dig.
† Loiana - Du gick ett grymt öde till mötes. Vila i frid.
Oreliel - Det glädjer mig, mer än jag kan sätta ord på, att jag inte är ensam om att minnas dem.
Zayev - Du vet vad jag inte kan lova, men jag gör allt jag kan. Jag önskar dig all lycka.

Bekanta

Alin - Jag förstår din motvillighet. Jag hoppas att du och Kenai får ett bra liv tillsammans. Ta hand om honom.
Grendel - De växer så fort, och jag antar att det är ännu tydligare för dig.
Hielo
Ronia - Vi har mycket gemensamt, dotter av Aurinko.
† Stripe

Andra

Alanye
† Angelus (namnlös) - Jag kan inte ge dig något löfte.
Arnako
Arroya
Cassidy
† Chaiym
Ciye - Kanske fann du din plats någon annan stans.
Crusoe
Demethra
Diablo
† Eira
Gideon
Kian
Kilah
Leyrinn
Lucius - Demoner hör inte hemma här.
Midir
† Nagini - Passa dig, valp.
Natanh - Välj den väg du kan vandra helhjärtat.
Nibber
† Shady
Shiva
† Taranis
Valendore
Violin
Vulcan
Xeryus

Vampyrer

Aalex (NPC) - Nästa gång är vi inte nådiga.
Amanita - Är dina ord lika tomma som dina löften?
Barakiel - Det du gjort mot din bror är oförlåtligt.
Demetrius - Jag var ung och naiv, men vem av oss var egentligen räddast?
† Idunn
Locura - Jag tillhör inte någon, men det gör du. Du kan inte fly för alltid.
Mishrail (Even) - Underskatta oss. Det kommer bli ditt fall.
† Rowen - Du förtjänade ingen värdighet.
Valiquette - Lögner, som alla de andra.

Trivia[]

Dimitrij tror starkt på Gudarna, och har träffat Windfari.
Dimitrij orsakade den stora skogsbranden (2013) som härjade i den dåvarande Lövskogen, och som kom att bilda området som idag kallas för Eldskogen.
Hon tycker om att sjunga.
Hon rör sig förvånansvärt snabbt, är bra på att flyga men är en väldigt klumpig simmare. Hon börjar dock på äldre dagar att bli stelare och långsammare.
Hennes största rädsla är att överleva alla hon älskar och bli lämnad ensam kvar.
När hon blir stressad eller irriterad får hon snabbt ett ganska fult språk och drar sig inte för att dra längre svordomsramsor.
Hon blir lätt tankspridd när hon inte har något att koncentrera sig på.
Dimitrij beskyddas av ängeln Kadianotte, som är de äldstas ängel. Hon är den första karaktären på rollspelssidan att ha Kadianotte som sin ängel, och det är den första aspekten som Kreft fått chans att rollspela med.