Den här karaktären har avlidit. Den räknas som död.
Personlighet[]
Loiana var en godhjärtad varg, fylld av välvilja för andra. Hennes glädje och hjälpsamhet fläckades dock av ett dåligt självförtroende, dålig självkänsla och blyghet. Under sin senare tid blev Loiana svårt deprimerad, vilket påverkade många av hennes relationer när hon blev frånvarande och inåtvänd.
Utseende[]
Loiana var en nätt och näpen liten varg, med silvervit päls. Hon hade svarta strumpor på frambenen, svart nosparti och en svart svanstipp. På vänster sida av ansiktet och vänstra frambenet hade hon tunna, snirklande blå mönster.
Krafter[]
- Kunde kontrollera vatten
- Kunde ändra vattnets denstitet så att hon kunde gå på det
- Kunde "skapa" vatten från tomma intet
- Kunde tala med andra vargar i tanken
- Kunde känna sinnen i sin närhet
Historia[]
Loianas historia var en som hon själv inte mindes, men som var relevant för hennes personlighet. Hon föddes i en liten kull på endast två valpar; hon och hennes bror. De var den första levande kull som deras föräldrar lyckats få och de var överlyckliga. Båda valparna fick all kärlek en förälder kunde ge och fick i redan ung ålder lära sig om Gudarna. Deras uppfostran präglades av föräldrarnas godhet och deras tro på Gudarna. De båda på att Gudarna skulle ära dem med magiska krafter, då de båda fötts kraftlösa. Till broderns förtret var det endast Loiana som fick en kraft. Hennes silvervita och svarta päls kläddes snart i blå slingrande tatueringar på den vänstra sidan och hon började i samma stund öva med sin nya kraft. Trots att brodern var lite sur över att han inte fått någon kraft så älskade han fortfarande sin syster högt och lät henne öva med kraften på honom i deras olika lekar. De växte snabbt upp och när de var cirka 15 år så väntade deras mor en ny kull valpar, och de två syskonen kunde inte vara gladare. De gick förväntansfullt och väntade på den dag då deras moder skulle föda, även denna kull så överlevde valpar, men långt ifrån alla, och trots att de var sorgsna över att så få av deras syskon överlevde födseln så var de glada över deras tre nya syskon. Alla var ljust silverfärgade med få svarta tecken. Men den nya lyckan skulle inte vara länge.
Ett par vargar fann den lyckliga familjen, och avskydde den för dess lycka. Själva hade deras liv varit svårt och de avskydde den uppenbara glädje Loianas familj hade, och bestämde sig därför för att ta den ifrån dem. De attackerade de små, nästan nyfödda, valparna och lyckades döda två av dem innan Loianas mamma lyckades ta sig fram till dem, Loianas far var ute och jagade då han hörde moderns skrikande vrål av smärta och sorg. Han hann inte hem innan de tagit hennes och den sista valpens liv, och nu hade de riktat sig in på Loianas bror. Loiana var paralyserad av skräck och kunde inget göra medans de båda vargarna gång på gång kastade sig över brodern som tappert försökte slåss mot dem ensam. De dödade aldrig honom helt utan lämnade honom liggandes på marken då fadern hann dit. Slagsmålet var ojämnt då de båda vargarna ägde krafter, medan fadern inte hade någon. Loiana kunde fortfarande inte röra musklerna och såg med fasa på då fler och fler sår uppenbarade sig på faderns kropp. När faders sista klagan hördes innan kroppen livlöst hängde i en av vargarnas käftar lydde musklerna tillslut. Hon kastade sig in i en kamp mot de båda, skrikandes av smärta och sorg, hela hennes väsen var tyngt och hon kände knappt tänderna som skar i hennes hud, hon var inte en svår match för de kraftfullare vargarna och hon låg snart utmattad och mörbultad på den hårda marken. Hon kände sig livlös, smutsig och ful. Hon såg bara på brodern som kvidande grät. Han hade som av ett mirakel ännu inte dött och det utnyttjade de två vargarna, genom att tvinga honom se på medan de tvingade sig på hans syster. Sedan lät de Loiana se på när de dödade brodern, och lämnade sedan henne där för att dö.
Hon gled in och ut från medvetslösheten under flera dagar innan en varg hittade henne. Hon var väldigt nära döden och skulle ha dött bara timmar senare om inte vargen ägt sina helande krafter. Den stannade hos henne och jagade åt henne tills dess att hon åter kunde stå och gå själv. Inom Loiana växte ett blossande hat. Ett hat mot de båda som berövat henne sin familj. Hatet eldades på av sorgen. Hennes liv sen den dagen gick ut på att jaga efter de båda, leta efter dem för att utkräva sin hämnd. Det hände att liknande, oskyldiga, vargar strök med och hennes krafter började falna, bli svagare.
Exakt hur eller varför Loiana förlorade sina minnen skulle hon aldrig få reda på. Kanske var det Kaito själv som satte stopp för hennes hemdlystnad, när han såg att en av de vargar han väldignat med vattnets kraft strövat så långt ifrån sin tro och sin väg. Loiana vaknade på Numoorislätten, utan minnen av sitt förflutna, och vandrade ensam i många år därefter.
Åtta år efter att hon vaknat igen så träffade hon Dimitrij i Kaiwood. Dimitrij var skadad och Loiana kunde inte lämna den skadade vargen, utan övertalade honan att låta henne slå henne följe. Hon fann en vän i Dimitrij och var glad över någon som kunde förstå hennes förtvivlan, hennes känslor av att vara otillräcklig. Patetisk. När de skilts åt vid skogens slut så vandrade Loiana ensam igen. Hon nådde slutligen havet, där hon mötte Kenai, en godhjärtad hane som snabbt fångade hennes intresse. De bestämde sig för att träffas igen i Itrozo, innan de fortsatte på sina respektive vägar.
Loiana träffade Dimitrij igen bland Öarna. Vännen hade träffat en partner, Aldo, och de båda väntade valpar ihop. Loiana valde att stanna med vännen några dagar, innan hon rörde sig vidare. Hon behövde ta sig till Itrozo, för att möta Kenai igen. Men väl ute på numoorislätten och påväg västerut så såg hon att lövskogen stod i lågor. Dimitrij fanns där. Någonstans i elden. Loiana valde att avbryta sin färd västerut, och sprang tillbaks mot den brinnande skogen. Allt för att rädda sin vän. Hon sprang vilse bland lågorna och den mörka röken, men som om det var ödet så lyckades Dimitrij hitta henne, och hjälpte henne att fly branden. De tog sig till savannen, där de stannade för att läka från sina sår.
På savannen mötte hon snart Kenai igen, som återvänt österut när han sett röken från den stora skogsbranden. Loiana och Kenai blev partners, och det dröjde inte länge förrän de väntade valpar ihop. I samma veva berättade Dimitrij om sina planer om att starta en ny flock med vampyrjägare. Loiana valde utan tvekan att följa sin vän, och bli en del av det som skulle bli flocken Jägarna. Trots att hon var dräktig vandrade hon direkt med vännen till Atcheratiskogen, vilken skulle komma att bli flockens revir.
Efter att valparna blivit födda så föll dock Loiana ner i en djup depression och ångest. Hon började dra sig undan, och blev frånvarande från resten av flocken, inkluderat sin egen familj; Kenai och valparna. Hon fångades i ett djupt mörker hon inte kunde ta sig ur, och började skylla allt som hände på sig själv. Hennes självömkan gick ut över hennes relationer, och ett gräl uppstod mellan henne och Kenai, vilken inte velat gå med i flocken och skyllde valparnas inblandning i Jägarna på Loiana. Tillslut lyckades Kenai övertala Loiana om att lämna flocken med honom, och följa med honom till hans familj i bergen. De tog med sig de av sina valpar som ville följa med dem, men tvingades lämna de som var lojala flocken.
Loiana stannade länge hos Kenais familj i bergen. Det blev en tillflykt för henne, borta från resten av Numoori och från den tyngd av ansvar och mörker som hon burit i Jägarna. Kenai stannade dock inte vid hennes sida. De hade vuxit ifrån varandra, och Kenai önskade fortfarande att vandra och se mer av Numoori. Det var med sorg i hjärtat som hon lät honom gå.
Slutligen bestämde sig Loiana för att hon inte kunde stanna i bergen längre. Bergsvargarna hon och hennes två kvarvarande valpar levt med påminde henne ständigt om Kenai och den del av familjen hon förlorat. Hon ville bort, och gav sig ut för att försöka hitta sina andra valpar igen, och flocken hon en gång kallat hem. När hon nådde Acherati möttes hon dock av tystnad. Flocken fanns inte kvar i området, och hon kunde inte finna några tydliga spår som talade om vart de hade tagit vägen. Planlöst, nästan panikartat, började hon söka efter dem igen. Under sitt sökande så fann hon sig tillbaks i Kaiwood, där hon mötte döden i vampyren Evens käftar.
Relationer[]
- Natanh (son) - Lämnade Jägarna med henne och Kenai.
- Ciye (adoptivson) - Lämnade Jägarna med henne och Kenai.
- Delshay (son) - Stannade med Jägarna.
- Nepotonje (son, npc) - Stannade med Jägarna.
- Nadie (dotter) - Stannade med Jägarna.
- Niyaha (dotter) - Stannade med Jägarna.
- Arno
- Beata (npc)
- Caer
- Dimitrij - Ledare, och en gång närmsta vän. Förlåt mig, för allt.
- Krita (npc)
- Loke
- Oberon
- Orkidé
- Sixten (npc)
- Theano (npc)
- Zayev
- Nehexor (halvbror) - Visste inte att de var i släkt.
- Niara
- Kenai (f.d partner) - Du tog en del av mig med dig när du gick.
- Aldo (npc) - Borta? Jag som hoppats på att träffa dig igen.
- Shiva - Om Dimitrij inte varit där, hade du varit lika vänlig då?
- Mirrow - Hoppas din familj finner sitt förnuft
- Kaine - Vad vid gudarnas namn hade hänt dig?
- Raizel - Kom du ur elden?
- Cuywendz - Tack för samtalet, det hjälpte
- "Nick" (Sju) - Vad var det för sida av mig som du väckte?
Trivia[]
- Led av minnesförlust
- Hade svår ångest och depression